Dag Hammarskjöld: Vägmärken
Efter lite prat på jobbet och funderingar var jag tvungen att gå igenom min kurspärm från när jag gick en UGL- kurs. Jag fastnade som alltid för i rubriken skriven författare. Beroende på hur man tolkar denna kan man tänka lite och förhoppningsvis hitta en bra lösning. Även privat kan det nog vara nyttigt att reflektera lite över denna skrift.
Han var omöjlig. Inte så att han inte skötte sitt arbete: tvärtom lade han ned oändlig möda på uppgiften man gav honom. Men hans sätt bringade honom i konflikt med alla och började till slut skada hela verksamheten.
När krisen kom och allt måste upp till dagen lastade han oss andra: på honom fanns ingenting, absolut ingenting att anmärka. Så stark som hans självaktning tydligen var bunden vid tanken att han var utan skuld, kändes det motbjudande att steg för steg demonstrera motsägelserna i hans försvar, stycke för stycke klä av honom inför hans ögon. Men rättvisan mot andra krävde det.
När den sista lögntrasan tagits ifrån honom och vi kände att intet mer fanns att säga kom det under krampgråt:
Men varför har ni aldrig hjälpt mig, varför visade ni mig inte till rätta? Jag har nog känt att ni var emot mig. Och rädslan och osäkerheten har drivit mig längre och längre in i vad ni nu klandrar. Det har varit tungt allting. En dag, minns jag, var jag så glad: en av er hade sagt att något jag kommit med var riktigt bra.
Så felet var till slut vårt. Vi hade tigit med vår kritik men låtit den hindra oss att ge honom ett enda erkännande och på så sätt spärrat alla vägar till bot.
Så felet är alltid den starkaste. Vi saknar livets tålamod. Vi söker instinktivt att eliminera en människa ur vår ansvarssfär, så snart utfallet av detta livets experiment i våra ögon ter sig som ett misslyckande. Men livet fullföljer sina experiment långt bortom gränsen för våra värderingar. Därför ter sig också livet ibland så mycket svårare än döden.
Dag Hammarskjöld:
Vägmärken
Den yttersta konsekvensen
Han var omöjlig. Inte så att han inte skötte sitt arbete: tvärtom lade han ned oändlig möda på uppgiften man gav honom. Men hans sätt bringade honom i konflikt med alla och började till slut skada hela verksamheten.
När krisen kom och allt måste upp till dagen lastade han oss andra: på honom fanns ingenting, absolut ingenting att anmärka. Så stark som hans självaktning tydligen var bunden vid tanken att han var utan skuld, kändes det motbjudande att steg för steg demonstrera motsägelserna i hans försvar, stycke för stycke klä av honom inför hans ögon. Men rättvisan mot andra krävde det.
När den sista lögntrasan tagits ifrån honom och vi kände att intet mer fanns att säga kom det under krampgråt:
Men varför har ni aldrig hjälpt mig, varför visade ni mig inte till rätta? Jag har nog känt att ni var emot mig. Och rädslan och osäkerheten har drivit mig längre och längre in i vad ni nu klandrar. Det har varit tungt allting. En dag, minns jag, var jag så glad: en av er hade sagt att något jag kommit med var riktigt bra.
Så felet var till slut vårt. Vi hade tigit med vår kritik men låtit den hindra oss att ge honom ett enda erkännande och på så sätt spärrat alla vägar till bot.
Så felet är alltid den starkaste. Vi saknar livets tålamod. Vi söker instinktivt att eliminera en människa ur vår ansvarssfär, så snart utfallet av detta livets experiment i våra ögon ter sig som ett misslyckande. Men livet fullföljer sina experiment långt bortom gränsen för våra värderingar. Därför ter sig också livet ibland så mycket svårare än döden.
Dag Hammarskjöld:
Vägmärken
Kommentarer
Trackback
